Träning med glädje

När man åker från en träning ska man känna sig glad och nöjd. Det gjorde jag och Louise idag.

Jag har hållit på med hästar i över 40 år. Jag har tränat och tävlat. Det har varit åtskilliga timmar på ridbanor och i ridhus. När jag började var det fortfarande den militära pedagogiken som gällde. Det fanns inte så många ponnier så även om man var ung fick man rida stor häst. Min älskade farmor hittade Tant Ella, en legendar i ponnysverige, hon hade ponnylektioner på Östermalms ridskola så där fick jag börja. Jag fick alltså börja på ponny. Efter några år så började jag rida stora hästar och då var det den militära stilen som rådde. Det var inte så lätt och många gånger var man inte vatten värd.

När jag fick mina två connemaror, Juan och Bonnie, fick jag börja rida för Göte U. Han kom från den militära skolan men han hade förstått det här med barn, ridning och glädje. Att ekipaget är ett team och att om det ska bli framgång och att ryttaren ska ha vilja att fortsätta träna så måste det finnas glädje i det man gör. Han är en stor del i att jag har fortsatt med hästar genom alla år. Det har varit framgångar men även motgångar, ganska tuffa sådana som t.ex. förlust av hästar. Jag hela tiden kommit tillbaka till glädjen. Göte sa alltid att man måste kämpa för att uppnå något och att man måste förstå sin häst. Att hästen också en individ som kan ha en bra eller dålig dag och att man inte ska kräva mer än vad som möjligt av hästen eller sig själv.

Genom åren har jag alltid kommit tillbaka till glädjen och även försökt få Jocke att inse det. För drygt sex år sedan kom vi i kontakt med Ove S. Även han är uppfostrad i den militära skolan och en riktig hästkarl. Allt bygger på glädje i hans träningar och det är underbart. Varje gång man kommer dit möts man med sådan energi och glädje till hästen. Idag hade vi Cimon med oss. Louise skulle rida. Ove longerade Cimon en stund och sedan red Louise. Allt byggde på Cimons vilja att jobba och det ville han. Med små instruktioner till Louise fick de Cimon att röra sig taktmässigt, med spänst och med glädje genoföra passet. Cimon var så nöjd och Louise var så duktig. När vi åkte hem var vi alla tre nöjda och glada och det var Ove också. Precis som en träning ska vara. Känslan är positiv och man vill fortsätta. Det viktigaste alltså.