Förr, när jag var ung, så red jag massor i skogen. Jag älskade full fart och var totalt orädd. Red på alla sorters hästar och funderade aldrig på några risker. Terrängritt, tävling, var det bästa jag visste. Jag vet att mamma sa en gång före en tävling att jag bara behövde vinna med en halv minut. Hon tyckte att det ibland gick lite väl fort i skogen och över hindren.
Men, med stigande ålder, hm, så har jag tagit det lugnare och många gånger har jag valt att stanna på ridbanan istället för att ge mig ut i skogen. Den sista riktiga skogsturen tog jag för snart tre år sedan på Gulis strax innan vi sålde honom till Frida.
Lilleman har jag bara ridit ut på någon gång. Då oftast på Harnäsvägen fram och tillbaka tillsammans med Louise och Cimon och någon gång runt Svartbäcken men det är länge sedan och alltid i skritt. Jag har saknat skogsturerna men jag har inte vågat. Att ramla av Lilleman som är hingst har känts otäckt. Både att jag ska slå mig och att han ska hitta på något om han kommer lös och då skada sig eller någon annan häst.
Idag bestämde jag och Louise oss för att ta en skogstur med Lilleman och Cimon. Vi red runt Ramsjön, vi red i skritt, Lilleman och Cimon skötte sig jättebra och det var härligt. De var lite på tårna, Lilleman försökte vända en gång men det var ingen fara. Vi var ute drygt en timme och och nu vågar jag göra om det. Vad jag har saknat att rida i skogen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar